torsdag 18 februari 2016

Ingenting kan ändra det, och jag önskar att jag slapp tänka mer

Jag ler även fast det gör jävligt ont.
Jag lever men hela livet känns som en otydlig dimma, så overkligt.

Jag sover och sover inte varje natt och är ofattbart trött.
Jag söker mening men ändå känns allt meningslöst.
Jag är glad även fast jag gråter och inte gråter av sorg och smärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar